Har inget boktips att dela med mig av idag eller något speciellt att skriva :-P
Så tänkte slänga ut en smakbit istället från boken jag läser nu.
Egentligen läser jag två böcker för tillfället, Stjärnmärkt av Jessica Spotswood och Delirium av Lauren Oliver.
Men jag valde Delirium :-)
Här kommer smakbiten:
"Då så, Lena. Vi tänker ställa några frågor till dig. Vi vill att du ska svara ärligt.
Kom ihåg att vi försöker lära känna dig som person."
I motsats till vadå? Frågan dyker upp i huvudet utan att jag kan förhindra det. Som djur?
Jag tar ett djupt andetag, tvingar mig själv att nicka och le. "Jättebra."
"Nämn några av dina favoritböcker."
"Kärlek, krig och konflikt av Christopher Malley", svarar jag automatiskt. "Gräns av Philippa Harolde." Det är ingen idé att jag försöker hålla ifrån mig bilderna; de väller fram nu, som en flodvåg. Ett enda ord ristar in sig i min hjärna, som om det har bränts fast där. Smärta.
De ville tvinga min mamma att underkasta sig en fjärde behandling. De kom för att hämta henne samma natt hon dog, kom för att ta henne till laboratorierna. Men istället hade hon flytt ut i mörkret, kastat sig rakt ut i luften. Istället hade hon väckt mig med de där orden - Jag älskar dig. Kom ihåg det. Det kan de inte ta ifrån oss - som vinden tycktes bära tillbaka till mig långt efter att hon hade försvunnit, och de fördes vidare av de torra träden, av löven som prasslade och susade i den kalla grå gryningen.
"Och Romeo och Julia av William Shakespeare."
Utvärderarna nickar, antecknar. Romeo och Julia är obligatorisk läsning på hälsolektionerna för varje förstaårselev i high school.
"Och varför då?" frågar Utvärderare tre.
Den är skrämmande - det är vad jag förväntas säga.
Det är en sedelärande berättelse, ett varnande exempel på den gamla världens faror, innan det fanns något botemedel. Men min hals tycks ha svullnat och gör ont. Jag förmår inte pressa fram orden; de har fastnat där likt kardborrarna som hakar sig fast på kläderna när vi joggar över fälten.
Och i det ögonblicket är det som att jag kan höra havets låga morrande, kan höra dess avlägsna, ihärdiga mumlande, kan föreställa mig hur dess massa sluter sig kring min mamma, vatten tungt som sten. Och det som kommer ut är: "Den är vacker."
Alla fyra ansikten vänds omedelbart upp mot mig med ett ryck, likt marionetter hopbundna med samma tråd. "Vacker?" Utvärderare ett rynkar på näsan. Det ligger en gnisslande, kall spänning i luften, och jag inser att jag har begått ett stort, stort misstag.
Hoppas ni har en härlig söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar