tisdag 17 juni 2014

Första kapitlet ur Månfolkets Land, Andra delen ur Själarnas Öden.


Jag kan ju inte bjuda på första kapitlet ur del tre utan att dela med mig av första kapitlet i del två som kommer ut nu i september! Hoppas att ni ser framemot det lika mycket som jag gör :-D 



Kapitel 1 är lite långt men ni kanske orkar läsa ändå. ;-) 


Kapitel 1

”Gudinnans döttrar”

Dörrarna slogs upp in till gudinnornas tempel med en hög smäll och en mycket upprörd skyddsängel gick med bestämda steg mot den kvinna som kom och mötte honom. Skyddsänglar var kända för sin stora kärlek till allt levande och att de aldrig tappade humöret oavsett vad deras skyddslingar utsatte sig själva för. Men nu tillhörde det ju inte vanligheten att de själar de var satta att skydda kunde se dem eller att de öppet ignorerade deras varningar och lät bli att lyssna på deras tillsägelser. Deras stora tålamod kanske kom ifrån det simpla faktum att människorna inte visste bättre och kunde därför inte ställas till svars för sitt ignorerande.
Men att bli bortviftad som en simpel fluga när det enda man vill är att hjälpa kan sätta de mest fromma tålamod på prov och Mareli hade fått nog. Han hade tagit över vakandet över gudinnans dotter då hennes senaste skyddsängel bett om att få en annan själ att vaka över, i rädsla för att annars förlora sitt förstånd. Och Mareli hade i sin inbilskhet trott att han kunde hantera den virvelstorm som var Vilda, trots att han själv skulle bli nummer sex i ordningen av änglar som kommit och gått tack vare flickan. Ingen av hans tidigare skyddslingar hade satt honom under så hårda prövningar och svåra prov, och nu vägrade han fortsätta ha ansvaret för henne.
– Jag kräver att få träffa gudinnan Celestia eller gudinnan Aria genast! sa han upprört och hans kinder pryddes av ilskans röda färg.
– Du kan inte kräva att få träffa gudinnorna eller har du glömt din plats, Mareli? frågade kvinnan sturskt tillbaka, vilket bara la mer ved på hans redan brinnande eld.
– Jag vill träffa dem nu. Det handlar om gudinnans dotter och jag kan vänta tills gudinnorna har tid, men träffa mig det ska de! svarade han och slog sig frustrerat ner på en bänk i mottagningssalen.
Kvinnan skakade på huvudet åt ängelns envishet och opassande beteende i att kräva något av gudinnorna – man bad om en audiens och dundrade inte in och ställde krav. Kvinnan hade jobbat för gudinnorna länge och hon i sin tur krävde av de som ville träffa dem att de uppförde sig på ett respektfullt sätt. Men hon gick ändå för att tala med Celestia och Aria, för när det gällde gudinnans döttrar hade Aria tydligt framfört att hon ville bli informerad om allt som rörde både dem och deras far.

Mareli satt kvar och muttrade för sig själv i väntan på gudinnorna och kände hur hans spänningar och irritation krympte i den rogivande omgivningen i templet. Dagen var snart slut och elever sprang mellan salarna med böcker och skrifter som skulle läggas undan för dagen, innan de skulle förbereda sig för middagen. Lärarna gick med bestämda steg runt bland dem och skyndade på. En av hustomtarna gick förbi honom och hälsade glatt, bärandes på ett stort knippe vildblommor. Mareli hälsade tillbaka något reserverat – hans ilska hade inte släppt helt och hållet och han ville inte prata med någon annan än gudinnorna. En sidodörr öppnades och han reste sig upp och bugade djupt när Celestia steg in följd av Vildas mor gudinnan Aria. De båda hälsade hövligt på honom och önskade sedan höra hans brådskande ärende.
– Jag kan inte vaka över er dotter längre, sa han fort och tittade på Aria, som inte direkt blev förvånad över att höra honom säga det.
– Vad har min oregerliga dotter gjort denna gång? frågade hon milt och log åt skyddsängelns uppenbara irritation.
Mareli kämpade med svaret inom sig och vägde obekvämt fram och tillbaka på fötterna innan han drog in ett djupt andetag:
– Hon uttalade en besvärjelse över mig som fick mig att tro att jag var förälskad i henne! sa han snabbt och indignerat, medan rodnaden återigen steg på kinderna. Aria gapade chockerat, men Celestia var tvungen att vända sig bort för att dölja sitt roade flin.
– Hon gjorde vad? frågade Aria, med munnen fortfarande förskräckt öppen.
– Hon kastade en besvärjelse som fick mig att tro att jag var förälskad i henne och har låtit mig svärma runt henne hela dagen, springa ärenden som en slav, dregla efter henne som en hund och kasta mig för hennes fötter av kärlekens plåga. Jag står inte ut mer! Jag vägrar att vaka över henne längre! Det är ovärdigt och tro mig när jag säger att den unga damen inte är i behov av en skyddsängel, hon är fullt kapabel att ta hand om sig själv på både gott och ont.
Nu hade han gjort det, nu hade han satt ner foten och gudinnorna var tvungna att gå med på hans krav, tänkte han. Vad han berättade fick Celestia att nästan brista högt ut i skratt, men hon bet sig i tungan och harklade sig istället i ett försök att maskera det skratt som satt i halsen. Hon samlade sig och vände sig sedan mot Mareli med en allvarlig min och medömkande blick. Aria var fortfarande så förfärad över sin dotters senaste tilltag att hon inte fick fram ett ljud och Mareli stod och tittade skamset ner i backen med händerna stramt knäppta bakom ryggen och inväntade gudinnornas beslut.
– Jag ska tala med min dotter, Mareli, och jag kan garantera att detta inte kommer att upprepas, sa Aria efter en stund, när hon hunnit smälta det han hade berättat.
– Men jag kan inte vaka över henne längre, det måste ni förstå?!
– Hon är din själ att vaka över och ansvaret över henne ligger hos dig, vill du verkligen avsäga dig det? frågade Celestia med ögonbrynen strängt rynkade.
– Hon … gjorde något mer som … gör det omöjligt för mig att fortsätta mitt vakande, hon ville veta hur det var att kyssa någon och jag … Förlåt gudinna! Jag skulle aldrig röra er dotter men hon hade kastat en besvärjelse över mig och jag visste inte vad jag gjorde! Jag har inga sådana känslor som skyddsängel! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi … tjöt Mareli förtvivlat, när Aria avbröt honom.
– Det är inget att be om ursäkt för, det är Vilda som har handlat fel gentemot dig och jag vet hur starka hennes besvärjelser brukar vara, detta är inte första gången hon utövat en på sin skyddsängel. Jag tillåter att du avslutar ditt vakande över henne, suckade hon och vände sig mot Celestia, som snabbt gjorde sitt ansikte allvarligt igen, men Aria hann se leendet som smugit i mungipan. Aria tittade förbi henne bort mot två kvinnor som stod i bortre änden av salen redo att ta emot önskningar från gudinnorna.
– Kan ni skicka någon som kan få tag i Pascal åt mig och be honom att komma hit omedelbart! ropade hon och en av kvinnorna försvann ut genom dörren. – Och hämta in lite vin och frukt till Mareli. Pascal tar säkert också gärna ett glas när han kommer, fortsatte hon till den andra kvinnan, som med en nigning försvann för att utföra hennes önskning.
Aria höll ut sin hand mot bänken och Mareli slog sig tungt ner, la upp armbågarna på bordet och lutade huvudet i händerna. Aria strök honom tröstande över ryggen och insåg att det var nog skyddsängelns stolthet som lidit den största skadan och inte hans höga moral och anständighet som gjorde att han ville avsäga sig hennes dotter.
– Vad har min syster gjort denna gång? sa en glatt kvittrande röst.
Aria reste sig och gick bort till sin andra dotter, Vilja, vars studier var avslutade för dagen, och hon och hennes skyddsängel Ejlar var på väg hem till de svarta bergen. Vilja hade växt upp till en mycket vacker ung kvinna på tjugofyra år. Det svarta håret föll fritt över ryggen där det krökte sig i stora, svallande lockar. De isblåa ögonen, som kunde se igenom alla hjärtan och själar, var drunknande förföriska medan hennes goda hjärta gjorde att hon vann allas tillit och hängivelse vid första anblicken. Hon hade precis som Vilda ärvt en del av deras mammas väldiga dragningskraft. Män som kvinnor trivdes i deras sällskap och fann en ro i kroppen när de blev utsatta för systrarnas uppmärksamhet. Deras dragningskraft påverkade olika väsen att vilja göra allt för systrarna och oförklarligt dras till dem så fort de la ögonen på väsendena.
Vilda överskred gärna sina befogenheter, men inte av illvilja eller med meningen att skämma ut någon. Hon var livshungrig och ville uppleva allt som kunde upplevas så fort som möjligt. Hon hade inget tålamod till att låta allting ske i sin egen takt, upplevelser och händelser skulle inträffa när hon ville, och gjorde det inte det såg hon till att skapa sina egna.
Vilja däremot var en lugn själ och spenderade mycket tid i gudinnornas bibliotek, där hon studerande olika kulturer, historia och annat tråkigt tjafs som Vilda kallade det. Vilja brann alltid för rättvisan och hon kunde själv hitta på saker som fick hennes föräldrar att sätta hjärtat i halsgropen av oro, men hon kom ändå aldrig i närheten av den vårdslöshet som hennes syster uppvisade. Det Vilja gjorde, gjorde hon åtminstone för någon god saks skull, medan Vilda bara ville få uppleva något spännande.
Aria kramade om sin lugna och stabila dotter hårt och länge, strök henne över håret och kinderna när hon väl släppte henne ur sin omfamning.
– Så länge sedan var det inte vi sågs mor, du beter dig som om du inte sett mig på flera år, sa Vilja och skrattade varmt åt sin mamma som alltid blev lika rörd varje gång hon såg sina döttrar.
– Nej, jag vet men all tid är för lång tid för en mor, förklarade Aria och tog sin dotters hand och ledde henne bort till bordet. Ejlar följde tätt efter. Vilja kramade om Celestia innan hon satte sig, beredd på att höra vad Vilda nu hade hittat på.
– Vildas skyddsängel vill inte fortsätta sitt vakande över henne längre, förklarade Celestia för dem båda.
– Att vaka över våra själar är ett stort uppdrag och inget man kan förkasta, sa Ejlar till sin vän.
Mareli tittade upp på honom där han stod bakom Vilja.
– Jag förstår att du inte vill sluta med ditt vakande över Vilja som endast är god och uppför sig värdigt, som en dotter till gudinnan. Men Vilda … svarade han och rös ofrivilligt till.
– Vad har hon gjort? frågade Vilja igen.
– Nej, jag lämnar er nu, min skam är alldeles för stor för att sitta och diskutera händelsen, sa Mareli och reste sig hastigt.
– Självklart, vi vill inte plåga dig mer än nödvändigt. Vi kallar på nytt när vi har en ny själ du kan vaka över, svarade Celestia. Mareli nickade tacksamt innan han sa adjö och lämnade dem.
– Nå? sa Vilja otåligt när Mareli gått ut genom dörrarna.
– Hon kastade en besvärjelse över honom där han inbillade sig att han var hopplöst förälskad i henne och hade tydligen utfört en del pinsamma handlingar för att bevisa sin kärlek, svarade Celestia och hade återigen svårt för att hålla sig allvarlig.
– Det är inte sant? sa Vilja och log motvilligt, men den mentala bilden hon fick av den stolta skyddsängeln som kröp för hennes syster av kärlek var för komisk. Hon harklade sig och återfick sin allvarliga min efter en lätt knuff av tillsägelse från Ejlar, som inte fann situationen komisk överhuvudtaget.
– Jo tyvärr så är det sant, jag har kallat på Pascal och ska be honom om råd i detta, sa Aria och suckade igen.
– Pascal?! frågade Vilja och satte sig käpprakt upp i stolen.
– Varför har du inte kallat på far? frågade hon och såg sig oroligt omkring.  
– Därför att er far är upptagen på annat håll idag och får inte störas, men jag har bestämt ett möte med honom ikväll, jag berättar för honom då. Och Pascal har ju följt er hela era liv, faktiskt längre än vad er far har gjort och han känner er lika bra som vi gör.
– Ja, ja det kanske är bra att rådfråga honom, jag måste gå nu tyvärr. Tron ville träffa mig när jag var färdig här för dagen, sa Vilja lite väl hektiskt. Hon reste sig upp, gav sin mor och Celestia en snabb kram och var på väg ut, då Pascal kom in genom dörrarna. Han bugade för gudinnorna innan han vände sig mot henne.
– Vilja! utbrast han.
– Pascal! utbrast hon tillbaka och kramade hårdare om böckerna hon hade i armarna.
– Jag har inte sett dig på länge, det är nästan som att du har undvikit mig? sa han halvt på skämt men till hälften allvarligt.  
– Nej inte alls, jag har haft mycket att göra och har i princip varit inlåst i biblioteket, svarade hon och gav Ejlar en blick som gjorde att han nickade för att styrka hennes uttalande.
– Din törst efter kunskap har inte avtagit märker jag, sa Pascal och log ett strålande leende mot henne.
– Nej precis, jag måste gå, ska träffa Tron och vill inte låta honom vänta, svarade Vilja och tittade ner i backen.
– Självklart, du får hälsa honom, sa Pascal en aning reserverat, snopen över hennes kyliga inställning. Hon nickade till svar och började gå mot utgången på nytt men stannade när han ropade hennes namn en gång till:
– Vilja!
Hon vände sig om och mötte hans blick.
– Jag hoppas vi ses snart igen.  
– Det gör vi, svarade hon frånvarande och vände ryggen till innan hon gick ut genom dörrarna som sedan slog igen bakom hennes rygg.
Pascal stod kvar med en egendomlig känsla i magen som han snabbt tryckte undan. Han gick bort till bordet och satte sig hos gudinnorna. Vilja halvsprang över den grönskande åkern utanför templet som om hon vore jagad och stannade inte förrän de nådde skogsbrynet på andra sidan. Hon vände sig om och tittade sorgset bort mot tempeldörrarna förlorad i tankar medan hennes skyddsängel ställde sig bekymrat intill henne.
– Om du vill ha mitt råd … började han men blev avbruten av Vilja.
– Jag har inte bett om ditt råd Ejlar, och det finns inget du skulle kunna säga som förändrar situationen, sa hon fort och slet blicken från templet när hon med bestämda steg började gå inåt i skogen.
 ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Vilda hade precis lämnat trollens skog och marken flög förbi under hennes fötter. För varje steg hon tog ökade frihetskänslan hon alltid suktade och längtade efter. Håret virvlade bakom henne förutom några enstaka slingor som irriterande piskade mot ansiktet av den snabba farten. Skinnväskan med olika örter och stenar slog i sidan när hon tog ett skutt över en fallen trädstam, landade på lätta fötter och fortsatte springa. Hon visste precis vart hon var på väg och hon kunde inte komma dit fort nog.
När hon närmade sig berget ökade hon farten ytterligare. Hon längtade tills hon väl var framme, kunde slänga av sig alla kläder och dyka ner i det svalkande vattnet från källan på bergets topp, vilket samlades upp i en liten damm omgiven av skog och växtlighet. Det lilla berget hon sprang uppför låg emellan och angav gränsen mellan trollens skog och vättarnas landskap och hon hade badat i dammen och funnit ro där ända sedan hon var liten. Ingen annan visste om platsen förutom en, en som följt henne länge och som brukade möta upp henne där när hon behövde lugn och ro, eller gömde sig ifrån sin far som ursinnig ville skälla ut henne för något hon gjort. Hon hade aldrig förstått varför hon fick så många tillsägelser eller så mycket skäll för hon gjorde aldrig något med ursprungstanken att det var fel. När det sedan visade sig vara en grov missbedömning från hennes sida, kunde hon ändå skaka av sig händelsen lättvindigt och vara en erfarenhet rikare.
Vilda flämtade tungt den sista biten och fick tvinga sina ben att springa uppför den sista backen som var kantad av lönnträd. Redan hördes ljudet från vattenfallet och kvittrandet från de fåglar hon brukade dela sin badplats med. Något svart och stort flimrade till vid hennes högersida och hon log samtidigt som hon pressade sig ännu mer och sprang ikapp sista biten med sin följeslagare. Den svarta pälsen blänkte till på de ställen solen träffade den genom trädens kronor och de grova tassarna dundrade i marken där han sprang med manen fladdrande i vinden.
Vilda skrattade av glädje över att se sin vän igen, som hon trott övergivit henne då han inte synts till på flera månader. Han gav ifrån sig ett vrål och hon kände igen det som en uppmaning att springa fortare. Hennes ben var trötta och musklerna värkte av att ha sprungit långt och fort, men när han for ut genom ett par buskar intill henne och nafsade med tänderna bak på hennes klänning gav hon ifrån sig ett pip, använde den sista styrkan och energin hon hade kvar till att pressa sig uppför berget och med ett par sista kliv var hon framme.
Utmattad slängde hon sig ner i gräset med armarna ovanför huvudet och hämtade andan, ansträngt och pipande. Lejonet gick fram till henne, svängande med sin smidiga kropp och snusade henne lätt i håret, men hon viftade kraftlöst bort honom. Istället la han sig ner bredvid henne med en suck. Hon rullade runt på sidan och mötte hans bruna, granskande ögon som glittrande tittade tillbaka på henne. Hon strök med handen över lejonets fuktiga nos och han slickade hennes handflata med sin raspiga tunga till hälsning. Hon sa hur glad hon var över att se honom igen och hur mycket hon saknat honom innan hon satte sig upp och hängde av sig den tunga väskan hon burit på.
Gläntan var tyst och alldeles tom, förutom hennes lejon, hon själv och några nyfikna fåglar som förskräckta flytt upp till grenarna ovanför. Solen höll på att gå ner över landet, men värmen som den efterlämnade var fortfarande behaglig så Vilda lossade sitt skärp och gled ur klänningen som hon sedan hängde prydligt över en gren. Lejonet frustade högljutt, reste sig upp och gick bort och la sig med ryggen mot henne under trädens svalkande skugga.
– Vad är det med dig Leones? Jag ska bara bada, sa hon undrande inför lejonets kyliga inställning.
Hon visste inte vad lejonet hette eller ens om han hade något namn, men hon hade döpt honom till Leones som var det latinska ordet för lejon och han verkade acceptera namnet hon gett honom för så många år sen. Hon kunde inte komma ihåg när hon träffade honom första gången. Han dök aldrig upp om hon hade sällskap eller visade sig för någon annan och hon hade heller inte berättat om sin vän för någon, inte ens för Vilja som annars visste precis allt om vad hon företog sig.
– Ligg där och sura då, sa hon förebrående och dök ner i dammen.
Det svalkande vattnet slöt sig om henne och sköljde bort alla bekymmer och krav som hon hade på sig, hon tog långa njutningsfulla simtag i det klara vattnet och dök upprepade gånger ner i dess djup. Grep efter fiskar som snabbt simmade undan och gömde sig bland vassen längs dammens kanter.
Vattnet blev kyligare ju närmare fallet hon kom. Hon simmade in till kanten och steg upp på stenarna som stod stadigt bredvid det vackert rinnande vattenfallet. Stenarnas yta var hal så hon tog ett bättre tag med händerna mot bergets sida och ålade sig fram längs kanten och vidare uppför. Vattenfallet var inte stort och dammen var djup; hon hade alltid velat dyka ner från dess topp och bestämde sig för att just nu var tillfället hon skulle göra det på.
Leones hade rest sig från sin plats, bevittnade hennes klättrande på de förrädiskt hala stenarna och röt ogillande. Men hon viftade bara med handen att han inte behövde oroa sig och fortsatte sin svindlande färd uppåt. Vinden tilltog i styrka när hon nådde toppen och det blöta håret slog henne i ansiktet när hon försiktigt förflyttade sig från sidan och till vattenfallets mitt, precis vid kanten som hon skulle dyka ifrån. Huden knottrade sig och benen skakade efter klättringen och nu även av nervositet, när hon stod inför det fall som såg litet ut nedifrån men blev betydligt större från toppen. Leones vrålade fortfarande och skakade frenetiskt på sitt huvud så manen flög omkring hans öron.
 Trots att Vilda ångrade sitt beslut stod hon ändå där och kunde inte backa ur nu. Hon tog ett djupt andetag, svalde, sträckte upp sina armar ovanför huvudet och hoppade så ner i fallets virvlande dån. Tusen tankar for genom hennes huvud men farten och kittlandet i magen suddade snabbt bort all oro och hon tjöt hela vägen ner, tills huvudet klöv vattenytan och hon försvann i dammens djup.
Leones vankade oroligt av och an längs kanten och granskande vattenytan men ingen skymt syntes av henne än, det enda han kunde se var några små fiskar och olika växter som flöt fram på ytan. Men plötsligt såg han henne när hon for upp ur vattnet och häftigt drog efter andan. Han morrade ilsket åt henne innan han gick bort och la sig i gräset igen när han nu fått se att hon var oskadd.
Vilda sprang skrattande upp efter honom och satte sig dyblöt ner i gräset bredvid honom, men han tittade surt åt ett annat håll. Hon skakade på huvudet som en hund och vattnet for överallt så han fick en dusch av dropparna. Han morrade lätt igen men vände ansiktet mot henne. Hennes fingrar for genom håret och trasslade ut det med sådan vana och skicklighet att det såg ut som de dansade längs stråna som villigt la sig tillrätta under hennes befallning innan hon drog fram dem och placerade två slingor prydligt skylande över brösten.
– Tycker du att jag är hopplös? Jag vet att du inte kan svara men Mareli blev hemskt arg på mig idag och skrek åt mig att jag var hopplös – det är jag väl inte? frågade hon väl medveten om att hon inte skulle få något svar.
Leones slickade i sig ett par droppar som rann från hennes arm och ner till handleden och hon skrattade till när det kittlade på den känsliga huden.
– Jag förstår inte ens varför han blev så arg, allt jag gjorde var att prova en ynka liten besvärjelse på honom och för det så blir han skogstokig, sa hon fundersamt och tuggade på underläppen. – Jag kanske inte borde ha lagt en kärleks­besvärjelse men det var bara så kittlande spännande att få veta hur någon beter sig som är förälskad i en. Männen i vårt land vågar knappt titta på mig för att jag är gudinnans dotter och de är rädda för att göra något som misshagar henne, som om det vore hon som väljer ut min framtida kärlek. Mitt öde är redan skrivet och den man som jag ska kalla min kärlek kommer att komma, så vad spelar det för roll vem jag förälskar mig i under tiden? Och hur länge måste man vänta innan han kommer? Jag har inget tålamod att vänta hur länge som helst och just för den saken har Celestia säkert bestämt att jag inte kommer få träffa min kärlek förrän om femhundra år eller något. Jag vet ju att det kan ta flera hundra år innan en svartängel träffar sin kärlek men jag har en mänsklig sida också och jag vill inte vänta så länge på att få uppleva kärleken. Fast det var fel av mig att tvinga fram den med Mareli, och det var väl därför besvärjelsen bröts när han kysste mig.
Vid hennes sista ord hade Leones ryckt till och reste sig ursinnigt upp, han vrålade henne rätt i ansiktet så hon flög bakåt innan han hoppade in i buskarna och försvann. Vilda ropade efter honom men han kom inte tillbaka utan var ohjälpligt försvunnen bland skogens träd. Hon suckade åt att ytterligare en blivit arg på henne idag och den utskällning hon hade att vänta av både sin far och mor fick henne att dröja kvar vid källan en liten stund till. Hon var innerligt utled på att de alla försökte läxa upp henne som om hon vore en uppstudsig tonåring – enligt svartänglars räkning var hon väl fortfarande det. Men eftersom hon och Vilja, tillsammans med Tron och Tristan, till hälften var människor, utvecklades de betydligt fortare än vad svartänglarnas barn och ungdomar normalt gjorde. Ingen behandlade Vilja, Tron eller Tristan på det sättet och de var jämngamla med henne. De var å andra sidan inte lika äventyrstokiga som hon var, de var betydligt stabilare både i humör och i att hantera sina impulser.
Jag kanske är hopplös, tänkte hon, la sig ner på gräset igen och såg upp på de moln som sakta drog förbi. Solen skulle snart vara helt försvunnen bakom berget och hon var oundvikligen tvungen att ta sig hemåt. På trötta och utmattade ben reste hon sig upp, gick bort till grenen där hon hängt upp sin klänning och drog den på sig igen. Det lena tyget värmde mot kroppen och hon hängde tillbaka väskan över axeln.
Vilda gjorde och hade alltid gjort skäl för sitt namn, men hennes andra styrka var den kärlek och lojalitet hon kände mot sin familj och alla andra hon älskade. Som Novalie och hennes familj och de väsen hon lärt sig älska och anse som sina närmaste vänner, vilka hon skulle försvara med sitt liv om någon försökte göra dem illa.
När de var yngre hade en ung svartängelpojke som var några år äldre än dem, knuffat hennes syster nedför en trappa där han gick bakom dem och ropat ”gudinneyngel” efter henne på ett nedlåtande sätt. Vilda hade rusat nerför trappan efter sin syster som skadat sig illa i fallet och brutit handleden, smärtan måste ha varit oerhörd men Vilja sa inte ett ljud eller grät förrän pojken passerat dem med ett hånflin. Först då insåg Vilda hur illa ställt det var med hennes syster och hon hade blivit rasande, i en impuls uttalade hon en besvärjelse över pojken som fick honom att tro att han stod i brand. Han hade sökt febrilt efter vatten medan elden tycktes bränna upp hans kropp under outhärdlig smärta. Först när pojken kastat sig i en sjö och nästan drunknat släppte hon på besvärjelsen hon lagt, nöjd över att han åtminstone inte skulle våga göra hennes syster illa igen.
Efter den händelsen passade sig alla i de svarta bergen ytterst noga för att stöta sig med Vilda på både gott och ont. Men det var inte enda gången hon slagits för sina kära. Novalie hade blivit hånad av en svartängelkvinna som inte tyckte om att de fanns en människokvinna ibland dem. Samma kvinna hade följande dag vaknat upp med stora groteska vårtor över hela ansiktet. Hon hade skrikit så högt att det hördes igenom bergets alla rum.
Vildas far Kol ville få igenom ett förslag i högsta rådet om att bygga ut bergen till alla de hybridmän som nu bodde hos dem, bostäder som de kunde få inreda själva för att trivas bättre och känna sig hemma. Men han blev motarbetad av en man som inte ville ha hybrider i sina berg och som med bitterhet la skulden på hennes far för det krig svartänglarna utkämpat mot demonerna för många år sen. För att få ett beslut godkänt var alla i rådet tvungna att vara eniga och det räckte med en som motsatte sig för att det skulle bli avslag. Samma dag de skulle ha en omröstning försvann mannen lägligt nog och dök inte upp igen förrän sent på kvällen utan ett minne av var han varit någonstans.
Det fanns otaliga sådana här mystiska händelser som i slutändan gynnat Vildas nära och kära oavsett vad de själva tyckte om tillvägagångssättet. Ju äldre hon blev desto diskretare blev hennes handlingar och ingen kunde anklaga henne när de inte visste med säkerhet att det var hon. Kunnigheten hon utvecklade för varje dag i sitt användande av magi, gjorde att hon även blev skickligare på att dölja sina spår. Runa, den trollkvinna som lärde upp henne, var otroligt stolt över sin elev och imponerad över den styrka Vilda hade och över hur magin blomstrade i hennes händer. Att Vildas krafter var så stora, gjorde att Kol och Aria ville inpränta rätt och fel i henne, mer än för Vilja, eftersom Vildas krafter vore mer förödande om hon utnyttjade dem på fel sätt. Hon gav sin far många sömnlösa nätter där han låg och vred och vände på sig av oro över sin dotter och hur hennes framtid såg ut.
Hennes mor hade frågat sin syster Celestia ett flertal gånger om hon kunde avslöja något om Vildas framtid för att lugna deras oro. Men Celestia påpekade alltid att andra föräldrar inte har en aning om vad deras barn kommer utsättas för och varför skulle hon få den fördelen bara för att hon var gudinna. Aria fick modstulet acceptera det och Celestia hade rätt, hon borde inte få några fördelar på det området enbart för att hon var gudinna. Hon hade med lätthet kunnat titta efter själv, men då Vilda var hennes dotter var hon inte hennes själ att vaka över och att se in i sin dotters framtid vore att bryta sig in i det innersta av hennes privatliv och Vilda skulle knappast tacka henne för det.

Den sista solstrålen försvann för dagen och himlen lystes upp av glittrande stjärnor. Vilda insåg att nu kunde hon inte dröja längre, hon var tvungen att ta sig hemåt. Mareli hade säkerligen så fort han lämnat henne flugit raka vägen till hennes mor och berättat om vad hon gjort och hennes mor hade i sin tur kallat på far som nu stod beredd på att ge henne en utskällning så fort hon landat på klippan. Men klippan var tom förutom på de två vakter som alltid var utposterade framför ingången. Hon hälsade glatt på dem båda, lättad över att slippa se sin far väntande på henne, då en annan gestalt bröt sig fram ur skuggan intill berget och fick henne att hoppa till av överraskning.
– Pascal?! sa hon skrämt, oförberedd som hon var på att se honom där.
– Vilda, svarade han med rynkade ögonbryn och gick emot henne. – Jag kommer precis ifrån gudinnornas tempel där jag har haft ett mycket intressant möte med din mor och Celestia, fortsatte han och höll ut armen mot öppningen in i berget där de båda steg in.
– Åh Pascal, du menar väl inte att de skickat dig för att läxa upp mig denna gång? frågade Vilda och svängde in i en korridor till höger.
– Nej, så skulle jag väl inte uttrycka det, men din mor bad mig att prata med dig innan hon gör det själv.
– Inte far? frågade hon. Vilda var inte på något sätt rädd för sin far, men hon avskydde när han var arg och besviken på henne.
– Nej, inte din far. Din mor beslutade att för denna gång inte tala om för honom vad du gjorde mot Mareli, i alla fall inte ännu.
– Varför? Inte för att jag inte är tacksam, men mor brukar aldrig undanhålla något från far, sa Vilda och vinkade glatt till en vän de passerade.
– Nej men det som din far är upptagen av nu kräver hans fulla fokus och inte att oroa sig över dig, svarade Pascal förebrående.
– Ja jag vet att det var fel och jag tänkte mig inte för, men du vet ju hur det är. Ingen man vågar ens titta på mig för att jag är gudinnans dotter och jag har aldrig kysst någon på riktigt, jag ville bara veta hur det kändes, förklarade hon snubblande.
– Och då bestämde du dig för att den första du skulle kyssa var Mareli?
– Ja, han duger väl lika bra som någon annan?
– Nej Vilda, vill du verkligen veta hur det är att kyssa någon ska du kyssa den person du älskar. Den person som får det att pirra i hela kroppen och den person du inte kan sluta tänka på. Först då får du veta hur det verkligen känns, sa Pascal och tittade allvarligt på henne.
Vilda hade stannat upp vid hans ord och tittade drömmande framför sig; hon hade inte känt några speciella känslor för någon, ingen man hade lyckats fånga hennes intresse på det planet. Hon visste att Vilja haft sina små förälskelser när hon var yngre men aldrig hon själv. Hon hade alltid trott att det var något som skulle komma om en man visade henne intresse, men kyssen som hon tvingat fram från Mareli hade varit tråkig och intetsägande och lämnat henne ytterst besviken. Men Pascal kanske hade rätt, hon kanske behövde ha de rätta känslorna själv för att kunna uppleva det som hon konstant jagade.
– Vilda? sa Pascal frågande och viftade med handen framför hennes ögon, vilket fick henne tillbaka till nuet.
– Jag bara funderade på det du sa, svarade hon och började sakta gå igen.
– Och? Vad kom du fram till? frågade han med ett leende.
– Jag tror du har rätt, men jag har aldrig varit förälskad, Pascal. Vilja har varit det och alla andra jag känner, men inte jag. Varför då? Är det något fel på mig? frågade hon bekymrat.
– Du må se ut som en fullvuxen kvinna och har då sannerligen ett temperament som en, men innerst inne är du inte så gammal, Vilda.
– Menar du att jag barnslig? frågade hon ogillande.
– Ibland, och vid andra tillfällen hanterar du saker med stor mognad. Du är en fri själ och det ska du inte förlora för något och vi skulle inte vilja ha dig på något annat sätt. Men är det då så konstigt om du aldrig varit förälskad? Du har bara inte hittat den man som kan hålla jämna steg med dig, men när du gör det kommer det att vara värt väntan.
– Tack Pascal, du är så klok.
– Usch, säg inte att jag är klok, det får mig att låta så gammal, svarade han och rynkade på näsan.
– Men du är klok och som en farbror för oss, sa hon glatt.
– Farbror? Jag är väl ingen farbror? Jag skulle hellre vilja bli kallad er vän, sa Pascal förorättat och stannade upp.
– Men du är ju fars vän, en av hans allra närmsta om inte den absolut närmsta.
– Det hindrar väl inte att jag kan vara er vän med?
– Nej det förstås men jag har alltid tänkt på dig som en farbror, som en familjemedlem. Nu måste jag skynda på för jag har lovat att hjälpa Novalie i köket, sa Vilda och gav honom en snabb kram, innan hon sprang iväg längs korridoren.

Han ropade efter henne att hennes mor ville träffa henne imorgon och hon ropade tillbaka att hon förstod, innan hon försvann runt hörnet. Pascal stod kvar med den där egendomliga känslan i magen igen. Visst stämde det att han var äldre än dem båda och han hade vakat över dem deras första levnadsår, men ålder hade alltid haft så liten betydelse bland svartänglarna. Och av någon anledning ville han verkligen inte att Vilda och Vilja skulle se honom som en farbror. Han funderade inte över det längre utan gick upp mot den stora salen för det månatliga mötet som skulle äga rum och tryckte undan alla tankar på tvillingarna. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar