söndag 15 juni 2014

Första kapitlet - Ur nattens mörker, tredje delen ur Själarnas Öden.


Håller för tillfället på och gör en första redigering av del tre i min bokserie. Jag vill vara ute i god tid så att jag verkligen hinner jobba med den.
Tredje delen är på så många sätt avslutande även om serien inte tar slut där så är ingenting sig likt  i gudinnornas dimension efter de tre första böckerna.


Så idag bjuder jag på första kapitlet i "ur nattens mörker"!



Kapitel 1

”Hemsökningar”





Vi kommer att dö! Var hans första tanke när fotstegen som släpandes gick uppför trappan väckte honom ur hans djupa sömn. Tredje trappsteget nedifrån knarrade alltid under tyngd. Och ljudet ekade i hans huvud trots att avståndet gjorde att det knappt var urskiljbart. Han satte sig med andan i halsen upp i sängen och sneglade ner på sin hustru som låg och sov djupt. Det mörka håret var utslaget på den vita kudden och med en hand under kinden mumlade hon i sömnen för att sedan dra in ett djupt andetag.
Stegen tystnade och han vände blicken mot den öppna sovrumsdörren som gapande uppvisade det svarta hål som utgjorde hallen, hela huset var släckt.
Han hade det som rutin varje kväll, innan han gick till sängs att gå och se till att alla fönster var stängda och alla dörrar låsta. Det var en vana han börjat med när deras barn var små, som satt i ännu efter att de för länge sedan vuxit upp och lämnat hemmets trygga vrå.
Sakta och så ljudlöst han kunde gled han ner ena benet från sängen och fann fäste på trägolvet som kylande slog emot fotsulan. Andra benet gled ner även det och han satt på sängkanten och såg sig om i rummet efter något tillhygge att försvara sig och sin hustru med. Men innan han bestämt sig för om han skulle använda sängbordslampan eller träpallen hörde han fotstegen igen och han stelnade i sin rörelse.
Med händerna krampaktigt om sängens sida satt han spänt och lyssnade hur de sakta kom närmre och närmre. Inom några sekunder skulle han få se inkräktaren, ståendes framför den öppna sovrumsdörren. Ett steg, två steg, tre steg, han sträckte en darrande hand efter bordslampan. Men det fjärde steget kom aldrig och han lyssnade spänt efter minsta ljud men allt var tyst och stilla. En svag duns bröt den kompakta tystnaden och ljudet av en boll som rullade fick hans hjärta att slå frenetiskt innanför bröstkorgen.
Ljudet tycktes stegra ända tills en av hans golfbollar syntes i dörröppningen och stannade tvärt precis framför honom på andra sidan av tröskeln. I ett ryck for han upp ur sängen med ena handen stadigt om lampans fot. Rusade ut i hallen samtidigt som han tände taklampan med andra och vrålade högt för att skrämma inkräktaren på flykt. Men hallen stod tom och inga fotsteg från någon på flykt hördes förutom hans hustrus skrämda röst som vaknat när han störtat ut i hallen. Han såg sig förvirrat omkring och stegade sedan bestämt in i barnens rum men det fanns ingen där. Frustrerad fortsatte han ner och genomsökte varje skrymsle och varje vrå i sitt hus, kände på alla fönster och alla dörrar. Men ingen var där och inget var öppet. Han stannade upp och sänkte fundersamt huvudet och gick igenom vad han hört och sett tidigare. Golfbollen låg kvar och det var knappast troligt att den hoppat ur hans väska, rullat uppför trappan för att sedan stanna utanför dörren. Han gick bort till golfväskan, slet upp dragkedjan där han förvarade dem och såg att en saknades, den som nu låg på övervåningen. 


Han sprang fort uppför trappan igen och drämde igen dörren intill sovrummet med en hög smäll. Han var en nyktert tänkande man som ansåg att allt som hände hade en naturlig förklaring men han kunde inte finna någon till detta tillfälle och det skakade honom i hans innersta. Han tystade sin hustru som fortfarande ilsken över att ha blivit så brutalt väckt undrade vad han höll på med innan han med uppspärrade ögon la sig i sängen och stirrade upp i taket. Det dröjde inte länge innan han kunde höra hennes tunga andetag och hon sov återigen djupt medan han själv inte kunde få någon ro eller fånga in sina tankar om vad som hade hänt. Efter mycket om och men bestämde han sig för att han måste ha halvsovit och inte hört vad han hade hört eller sett vad han hade sett. Att golfbollen hamnade utanför hans dörr kunde bero på många anledningar, ett av hans barnbarn kanske hade lekt med den och sedan glömt den på övervåningen. Ljudet som lät som fotsteg kunde vara naturliga knakningar från ett gammalt hus och efter att han återigen försäkrat sig om det måste ha gått till på det sättet la han sig på sidan och kunde äntligen sluta ögonen.

Han drogs snabbt in i drömmarnas land men möttes inte av en dröm från det undermedvetna utan han sprang för sitt liv. Jagad och hemsökt kunde han höra sin förföljares oresonliga steg bakom sig som tycktes ta två steg när han tog ett. Han skulle snart bli infångad och paniken var hög, hjärtat hamrade och benen värkte. Han slogs med armarna och när han kände en hand på sin axel satte han sig upp i sängen med svetten drypande. Han var vaken och han var hemma, lättad över att det bara var en dröm la han sig ner igen. Andades ut i långa andetag tills han plötsligt slutade att andas och spärrade upp ögonen. Han hörde dova dunkningar ovanför sig, komma från vinden och fotstegen i trappan kom knarrandes och krypandes uppåt igen ur nattens mörker. Den vakna mardrömmen var igång och han kröp tätt intill sin fru och slog armarna om henne samtidigt som han blundade hårt, oavsett vad det var som lät eller vem så ville han för inget i världen se vad det var.




¤¤¤¤¤¤¤



De följande veckorna gick han runt som en levande död med stora mörka ringar under ögonen, han kunde knappt hålla sig vaken under dagen på jobbet och hans numera lättretliga humör fick hans chef tillslut begära att han skulle ta semester. Men att vara inlåst i det huset, dagarna i ända vore en ännu större mardröm än det han tvingades genomlida under natten. Han bad om en chans till men de var bestämda och han fick modstulet packa ihop sina saker och ta en veckas semester vare sig han ville eller inte. Han hade inte talat om för någon vad han hörde varje natt eller vad som tyngde honom, inte ens han fru visste något. Hon hade i sin tur inte hört något själv och när han även började tappa humöret hemma hade hon fått nog. Samma morgon gav hon sig av för att hälsa på deras dotter i några dagar.

Huset var ekande tomt och hade förlorat sin prägel av det hem han alltid känt sig ombonad och trygg i. Hans barn hade växt upp där och han hade spenderat många lyckliga år med sin hustru från första dagen de flyttat in. Varje minne och varje händelse satt i väggarna och i själva stommen av huset som bildat och omhöljt hans familj. Men något främmande hade tagit över, något skrämmande som raserade och bröt ner husets ande och själ.
För första gången sedan han skrivit på pappren och mottagit nycklarna funderade han allvarligt på om han verkligen kunde bo kvar och om det inte vore bäst att sälja.

Solen sken in genom fönstret och köksklockan tickade glatt framåt där han satt stilla på en stol vid bordet och rörde lätt vi duken hans fru lagt ut. Kaffekokaren puttrade och gav ifrån sig det välkända ljudet av ett slurpande sug när den var klar och allt samlat sig i kannan. Han reste sig upp och gick bort till skåpet, tog fram en mugg de köpt i Grekland under deras senaste semester och hällde upp kaffet i den. Fort och utan förvarning högg det till i ryggen, han grymtade smärtsamt och tappade koppen som föll mot golvet och slogs i tusen bitar. Han lutade sig tungt över köksbänken. Det brann och sved på ryggen som om något brände honom obarmhärtigt i långa strimmor och i nästa sekund kände han sig yr, hela rummet gick runt. Han föll ner på knä och la sig sedan på sidan när smärtan i ryggen tycktes öka och han rullade stönande runt på rygg, skrek högt när han såg vad han själv skulle kalla obeskrivbart sittandes intill kaffekokaren. Den groteska varelsen flinade rått åt honom, synen blev för mycket och han svimmade av. Köket och huset var återigen tyst när dess ägare låg i spillrorna av muggen och kaffet som sakta flöt ut över golvet. Det fanns ingen i närheten att höra fotstegen och hur de släpandes gick uppför trappan, ett steg, två steg och på det tredje ett lätt knarrande.

Men bara för att ingen fanns i närheten som kunde höra dem betydde det inte att de slutade att gå.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Han vaknade några timmar senare av att någon ruskade honom hårt i axeln och han grymtade lätt samtidigt som han försökte öppna sina ögon. Rösten kände han vagt igen och när ögonen trött vaknat såg han att det var en kollega till honom. En yngre man som inte jobbat hos dem särskilt länge men som hade på den korta tiden gjort sig oumbärlig i sitt kunnande av teknik och experimentella metoder. Som orsakat många genombrott för deras företag i den konkurrens kraftiga teknik världen.



Han satte sig till hälften upp med mannens hjälp och lyckades sedan komma på fötter något vimmelkantig, han leddes bort till bordet igen och slog sig ner på stolen utan att riktigt förstå vad som hade hänt och vad som fått honom att svimma.
– Matteus? Vad gör du här? frågade han undrande och tittade upp på den unga mannen.

– Jag har försökt få tag på dig i flera timmar men du har inte svarat i din telefon. De sa att du gått hem på semester och jag var tvungen att åka hit för jag har ett viktigt dokument du måste skriva på, svarade han och tittade oroligt tillbaka.

– Ja självklart, ta hit pappret så ska jag titta på det.

– Strunt i det nu, hur mår du? Ska jag köra dig till sjukhuset?
– Nej, nej det är ingen fara, svarade han sakta och slog långsamt handen för den gapande munnen när han mindes vad som först fått honom att skrika ut och sedan svimma.

Matteus granskade den äldre mannen oroligt och vände bort till köksbänken för att fylla upp ett glas vatten åt honom men stannade i sina steg när han såg mannens rygg. Tre rivmärken som skurit sönder hans tröja och uppvisade den röda irriterade huden under lös mot honom. Tre långa jämna märken gick från nacken och ner till korsryggen. Matteus gick sakta fram till mannen och ställde ner glaset med vatten framför honom, satte sig på en stol mittemot och fångade upp den skrämda blicken. Han hade sett liknande skador innan och han visste vad som orsakat dem. Så han började med att ställa små oskyldiga frågor till mannen som inför varje fråga släppte mer på fasaden tills han inte kunde bära på sin hemlighet längre utan berättade allt för Matteus. Allt om fotstegen och mardrömmarna, dunkningarna han hört varje natt i flera veckor som inte gav honom en natts vila och Matteus lyssnade intresserat till varje ord mannen berättade. När han darrande och viskande talat färdigt tog Matteus mannens hand i sin och tittade allvarligt på honom.

– Jag vet en som kan hjälpa dig, om du vill ha hjälp? frågade han.
– Du tror på mig? Du tror inte att jag är galen? frågade mannen förvånat.
– Nej, jag tror inte att du är galen. Och som sagt så vet jag en som kan hjälpa, svarade han och log betryggande.
– Vem? Och hur då?
– Du får under inga omständigheter föra hennes namn vidare eller tala om vad du kommer att få se när hon väl kommer hit. Hon vill inte ha uppmärksamhet på det sättet, hon vill bara hjälpa, förklarade Matteus allvarligt.
– Hur ska hon kunna hjälpa mig? Och hur känner du henne?
– Jag har känt henne länge och tro mig när jag säger att hon kan hjälpa dig.
– Vad heter hon? frågade mannen med nytt hopp i ögonen.
– Vilda, svarade Matteus och log mot mannen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar